The american dream

God morgon!

Som säkert många redan förstått var inte mina första 24 timmar i USA något att hänga i julgranen. Min tro om att saker och ting skulle funka i det här landet ruckades ganska snabbt när jag fick meddelandet om att atlantas flygplats var stängd på grund av lätt snöfall. Det slutade hur som helst med att jag fick ta in på hotell och stå standby nästa dag på alla avgående flyg. Jag lyckades komma med på det första planet dagen därpå, bara 17-18 timmar försenad (kändes ganska värt att få sova den natten) men problemet var att det första planet nästa dag i sin tur blev 6 timmar sent. Vi åkte ut för take-off på landningsbanan men stannade mitt på den då vi (några passagerare) tyckte det lät väldigt mycket från golvet (det tjöt och brusade och bankade, gick inte att missa). Piloten och andrepiloten gick ut i planet, blev oroliga. Det kom tekniker till planet, de blev också oroliga. Så vi vände tillbaka till gaten. Sedan insåg de att det var AC:n, som också skulle hålla kabintrycket uppe, som var trasig. Så dels var det väldig tur att vi inte gick upp i luften där, och vi fick byta plan. Meckigt. Till slut kom jag ändå fram och jag träffade Sus som väntade vid bagagebanden. (Mats och Bette; det tog 4 minuter att åka tåg från terminal D...) Underbart att träffas och underbart att komma fram!
Gårdagskvällen tillbringades hos Alex som hade julbord. Det var jätteroligt att få träffa alla. Det kändes som att jag redan kände allihop, förmodligen för att jag har sett så många facebook-bilder från alla fester här, men också för att alla är trevliga, roliga och öppna. Och alla älskar Susanne här. Jag med.
Vi åt sill och potatis, skojiga specialitéer från varje land och drack väldigt mycket snaps. Amerikanerna var lite långsamma på att lära sig alla svenska snapsvisor, så vi fick liksom ta de om och om och om igen. Så förstår nog de flesta hur den kvällen slutade.
Jag har nog lite svensk dygnsrytm kvar. Minns inte när vi gick och la oss, men tidigt var det inte. Och, Susse var inte lika pigg på att gå upp klockan 8 idag (drygt en timme sen) som jag var. Det är därför det är jag som uppdaterar Susannes blogg om vi säger så.
Annars är atlanta typ lika kallt som Sverige nu. Strax under nollan. Och det här landet är ett matparadis för min del. Snabbmaten är som i Sverige, bara att den är god och billig istället. Och det finns mycket kul att prova. Vi var i mataffärn igår och jag förstår att det tog lång tid för dig Bette att gå omkring där. Pappa, du hade tagit en dag på dig att komma igenom den. För att inte tala om universitet-campusets sport-hus/arena/komplex. Vi lär tillbringa en del tid där. För er som inte varit där; tänk att det är jättestort och att det finns allt. Och lite till som vi inte vet vad det är för att det inte finns i Sverige. Så att det kommer finnas separationsångest mellan Susanne och Emory campus kan jag förstå.
Sammanfattningsvis; skönt att ha kommit fram, finally. Och jag förstår att Susanne har kul här! Kul att nu få ha kul här ihop!
So long.

Kommentarer
Postat av: Anonym

Kul att ni äntligen är tillsammans igen, men Adam, har du verkligen inte hört talas om vardagsmotion? Åka tåg inomhus på en liten flygplats??? Det är ju sååå amerikanskt! :-)

2010-12-14 @ 21:36:38
Postat av: Amelie "bobben"

Snyggt Adam med uppdatering men stackars dig som blev fast på flygplatsen men bra för dig att flyget inte lyfte med fel kabintryck!



Strax under nollan i Sverige är kanske en underdrift.-21 visade termometern när jag skulle gå till jobbet.



Förresten. Säger man (och skriver) affärn på riktigt ditt språk? ser man!



kram på er!

2010-12-23 @ 23:52:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0